Ephemeris för 2 september i Paris: Massakrerna i september

Den 2 september 1792 gick Sans-Culottes in i Paris fängelser och massakrerade tusen fångar som misstänktes för att vara kontrarevolutionärer och för att vara för kungens återkomst.

Söndagen den 2 september 1792 stormade sansculotterna de parisiska fängelserna av rädsla för en" fängelsekomplott " och en preussisk invasion och massakrerade summariskt hundratals påstått kontrarevolutionära interner. Detta var början på septembermassakrerna, som ägde rum mellan den 2 och 6 september 1792 i Paris och provinserna.

Det hade gått nästan en månad sedan sansculotterna invaderade Tuileriespalatset och lät kungahusetavskaffas och monarkin, som hade funnits i Frankrike i tusen år, falla. Den 10 augusti 1792 inleddes den andra franska revolutionen, som ett svar på att koalitionen av europeiska monarkier visat sitt orubbliga stöd för den franska monarkin och på preussarnas och österrikarnas invasion av Frankrike.

Sedan den 20 april 1792 hade Frankrike förklarat krig mot två av de europeiska monarkier som stödde den franska kungafamiljen, Österrike och Preussen. I juli 1792 trängde de preussiska och österrikiska arméerna slutligen in i Frankrike, och den 25 juli 1792 riktades Brunswickmanifestet, som tillskrevs ledaren för den preussiska armén, Charles-Guillaume-Ferdinand, hertig av Brunswick, till folket i Paris.

I själva verket skrevs manifestet av en fransk adelsman som hade emigrerat vid tiden för revolutionen, Chevalier Geoffroy de Limon, och var avsett att skrämma Paris. Manifestet tillkännagav de allierades vilja att återinsätta kungen på sin post, att ge honom full makt och hotade monarkens motståndare med de värsta repressalierna och hävdade att alla som motsatte sig detta skulle betraktas som rebeller och dömas till dödsstraff enligt krigslagarna.

I Paris var stämningen upprörd och instabiliteten stor. Sedan Tuileriepalatset intogs hade tre makter kämpat om kontrollen över huvudstaden: Paris upproriska kommun, som hade startat upproret i Tuileriepalatset och nu leddes av Robespierre, denlagstiftande församlingen, som hade valts i september 1791, och slutligen det provisoriska verkställande rådet, som leddes av Danton, justitieminister och premiärminister.

I väntan på attett nationalkonvent skulle väljas tog dock Pariskommunen över. I ett försök att begränsa Kommunens makt radikaliserade församlingen sina politiska ståndpunkter och den 17 augusti 1792 inrättade den en extraordinär brottmålsdomstol för att döma kungens försvarare. De adelsmän och schweizergardister som hade försvarat kungafamiljen och skjutit mot folket under erövringen av Tuilerierna dömdes och låstes in i parisiska fängelser.

Men den nya tribunalen ansågs vara för mild av den upproriska Kommunen. Den 1 september 1792 lät journalisten Jean-Paul Marat, medlem i kommunens övervakningskommitté, sätta upp plakat där han krävde rättvisa av folket och uppmanade dem att "rensa ut nationen innan de springer till gränserna". Man fruktade ett uppror från fång arna i fängelserna, och vid en tidpunkt då huvudstaden hade övergivits av många frivilliga män som hade gett sig av för att ansluta sig till fronten vid gränsen och lämnat efter sig försvarslösa kvinnor och barn, ingav man dem rädsla.

Nyheten om kapitulationen av den stora fästningen i nordost, Verdun, den 29 augusti, bara några dagar efter kapitulationen av Longwy, bidrog bara till det skräckinjagande klimatet. Folket var övertygat om att en utländsk invasion av huvudstaden var nära förestående, medan en"fängelsekomplott" förbereddes i hemlighet: i en huvudstad som övergivits av 30 000 frivilliga skulle de kontrarevolutionära fångarna lyckas rymma från fängelserna, skära halsen av patrioterna, befria Ludvig XVI från tempelfängelset och överlämna huvudstaden till preussarna .

Detta var för mycket för Sans-Culottes, som bestämde sig för att ta ledningen. Den 2 september 1792 invaderade flera sektioner, under ledning av sektionen Faubourg Poissonnière, fängelserna i Paris , beväpnade med klubbor, yxor, knölpåkar, sablar och pikar. Under fem dagar höll septembriseurs skenrättegångar i en folkdomstol i Abbaye-fängelset och massakrerade skoningslöst fångar som påstods vara för kungens återkomst i Abbaye-fängelset, Carmes-klostret, Saint-Firmin, Conciergerie, La Force, Tour-Saint-Bernard, Châtelet, Salpêtrière-hospitalet och Bicêtre-hospitalet.

Sammanlagt mördades mer än 1 300 offer av septembriseurs, däribland många aristokrater, schweizergardister och refraktära präster, liksom vanliga fångar och vanliga medborgare. Å andra sidan släpptes i allmänhet fångar som fängslats för skulder, familjegräl eller mindre förseelser, liksom de flesta kvinnorna. Varken myndigheterna, nationalgardet, regeringen, församlingen eller kommunen motsatte sig morden eller ingrep mot en av det revolutionära våldets höjdpunkter.

Ett av de mest kända offren var prinsessan Marie-Thérèse de Lamballe, en tidigare förtrogen till drottningen och guvernant till hennes barn, som hade fängslats i La Force för att ha följt med den kungliga familjen till Temple-fängelset. Hon massakrerades av Sans-culotter, slets i bitar och hennes huvud sattes fast på en påle och bars in under fönstret till drottningens cell. Upploppen spred sig snabbt till provinserna, till Meaux, Lyon, Caen, Gisors och Reims, och ytterligare 150 personer dödades.

Septembermassakrerna var ett förspel till den första terrorn och innebar att den franska revolutionen gick in i sin mest våldsamma fas.

För mer information, klicka här: