Att nämna vissa band räcker för att föra oss tillbaka till forna dagar. Om du växte upp på 90-talet och rocken rann i dina tonårsvener vid den tiden, så har du garanterat lyssnat om och om igen på Garbage och Skunk Anansie. Den första bandet satte utan tvekan en hel generation i minnet tack vare deras karismatiska sångerska Shirley Manson, och odödliga hits som « Stupid Girl », « Queer », « I Think I'm Paranoid » och « Push It ». Det andra bandet har också vunnit tusentals norskt rockälskande unga från 90-talet tack vare sin fascinerande frontfigur Skin, och deras hits « Hedonism », « Weak », « I Can Dream » utan att glömma « Brazen ».
I vår har två kultband från den alternativa rockscenen gjort det till en mycket bra idé att ses igen och spela en rad konserter tillsammans. I Frankrike var Garbage och Skunk Anansie på Zénith de La Villette denna måndag den 25 maj 2026. Och ungdomarna har verkligen vuxit till sedan dess. I gångarna i den parisiska arenan har fansen fått några rynkor och grått hår. Men alla har ett stort leende, ivriga att återknyta kontakten med det förflutna och verkligen få uppleva denna tidsresa. En fråga återstår dock: vilket av banden Garbage eller Skunk Anansie kommer att dra igång festen? Vilket av de två banden får äran att avsluta kvällen?
Väntan är över till klockan 19.50. Då gör Skunk Anansie entré på scen först. Det räcker med ett ögonblick för att utlösa skrik av glädje i både moshpiten och på läktarna. Och det är med den mäktiga låten Charlie Big Potato som Skunk Anansie inleder sitt set. På bara några sekunder tar det brittiska bandet oss tillbaka 25 år. Visst har åren gått, men energin hos Skin känns om möjligt lika stark. Hennes medspelare Cass, Ace och Mark Richardson är också i toppform denna måndagskväll.
Som vanligt dominerar Skin scenen och har roligt tillsammans med publiken. När det gäller hennes röst står den lika stark och exakt som tidigare. Drivna av en euforisk publik kör Skin och hennes medmusiker vidare med den upplyftande låten ”Because of You” följt av ”An Artist Is an Artist”, hämtad från albumet "The Painful Truth", gruppens senaste studioalbum. Sångaren Skin tar snabbt till orda och frågar (på Molières språk) hur publiken mår. Skrik följer omedelbart och bekräftar fansens glädje över att vara där. Med sin so british-accent låter hon inte heller tvivla på hur roligt det är att få uppträda igen i Paris.
Det får dröja ungefär tjugo minuter innan stämningen höjer sig ytterligare, tack vare låtarna som alla väntat på: « Hedonism (Just Because You Feel Good) », « Weak » och « Twisted (Everyday Hurts) »; tre hits som påminner – för många av oss – om våra bekymmerslösa ungdomsår. På läktarna och i mosh-piten höjs händerna och kropparna rör på sig.
Efter att ha följt upp med de nyare låtarna "Cheers", "Love Someone Else" och "Lost and Found", Skin och hans band tar oss tillbaka till dåtiden genom att släppa det odödliga "I Can Dream". En låt som fortfarande känns lika energisk och till och med överraskande den här måndagskvällen, eftersom Frah från Shaka Ponk smugit in i publiken! De två artisterna börjar då slamra i några sekunder, drivna av ett euforiskt publikhav. Efter att ha kommit upp på scenen kramas Skin och Frah. "I love that guy" säger Skin, framför en publik som är glada över att ha fått vara med om ett så oväntat ögonblick.
Det är med det utmärkta « Little Baby Swastikkka » (1995) som Skunk Anansie beslutar att avsluta sitt set på ungefär 1 timme och 10 minuter, varmt applåderat av fansen som verkar glada över att återuppleva ungdomens forna dagar.
Och ungdomens återuppväckelse är långt ifrån över, för kvällen fortsätter med Garbage som kliver på scenen klockan 21:35. Även om de nämndes som "co-headlining", förstår man snabbt att Garbage är kvällens egentliga huvudakt. Volymen, som är högre under Shirley Manson och hennes följeslagare, vittnar om det. Man hade gärna velat uppleva samma ljudkraft under Skunk Anansie-showen.
Till skillnad från Skin och hennes följeslagare som valt att öppna med en 1999-års hit, Garbage satsar på nyheter i början av sitt set med singeln "There’s No Future in Optimism" (2025). Och det sätter igång direkt. Visst är inte Shirley Mansons röst lika träffsäker som Skins, men den skotska sångerskan lyfter publiken med tidlösa höjdpunkter som "I Think I'm Paranoid" och därefter "Stupid Girl", två nyckellåtar från 90-talet som vi såg fram emot att höra den här kvällen på Zénith i Paris, som ett glatt återblicksvågslag in i dåtiden.
Med sin färgglada hästsvans och byxor med patchar verkar Shirley Manson också vilja återknyta till sin ungdom. Trots sina 59 år har artisten inte tappat sin rå energi. På scenen snurrar sångerskan runt som en lejonhona i bur. Artisten tvekar inte heller att rikta sig till publiken. Denna måndagskväll delar Shirley Manson sin glädje över att få turnera med Skunk Anansie. Den skotska artisten passar även på att uttrycka sin tacksamhet och tacka sin parisiska publik för lojaliteten genom alla dessa år. Senare under kvällen kommer sångerskan även att hylla tyngden i den franska kulturen. Stay stong, kommer hon att säga.
Åter till musiken och rocken med den pulserande Special och den odödliga Vow. Det var redan riktigt varmt, men värmen stiger ännu ett snäpp när låtarna följer varandra – When I Grow Up, Push It och Only Happy When It Rains. Publiken jublar och många reser sig i moshpiten och på läktarna för att föreviga ögonblicket. I Zenith-salen fångas till och med Jennifer Ayache från Superbus när hon sjunger några refränger.
Medan Shirley Manson hade varnat att «The Day That I Met God» skulle vara sista låten på setet och en del av publiken började lämna, beslutade bandet slutligen att komma tillbaka för en sista låt, «Cherry Lips (Go Baby Go!)», sjungen i kör av fansen. Efter ungefär 1 timme och 25 minuter lämnar Garbage den här gången scenen på Zénith med ett öronbedövande applåder.
Trots åren som går består minnena, och 90-talets rock lämnade utan tvekan ett avtryck hos många i vår ungdom. Denna måndagskväll, med deras musik och energi, Skunk Anansie och Garbage väckte fram den där bekymmerslösa sorgenfria vildheten som vi trodde vi tappat. Så tack för den där dosen lycka! Däremot hade det varit fint att få se Skin och Shirley Manson dela ett duettnummer den kvällen på Zénith i Paris.
Charlie Stor Potatis
På grund av dig
En konstnär är en konstnär
Gud älskar bara dig
Skam
Hedonism (bara för att du mår bra)
Svag
Förvriden (vardagliga smärtor)
Skål
Älska någon annan
Saknat och hittat
Jag kan drömma
Ja, det är förbannat politiskt
Riv upp platsen
Liten baby-svastika
Det finns inget framtidshopp i optimismen
Håll
Tomt
Jag tror jag är paranoid
Dum tjej
Rakt mellan ögonen
Special
Har vi mötts (Tomrummet)
Löfte
Kinesiskt eldhäst
Pojkar vill slåss
När jag blir stor
Kör på
Endast glad när det regnar
Dagen då jag mötte GudPåminnelse
Körsbärsläppar (Go Baby Go!)
