System of a Down : 1 timme och 45 minuter av en elektriserande show och en högenergisk stämning på Stade de France... så här upplevde vi det.

Denna torsdag den 2 juli 2026 var System of a Down på Stade de France för den första av sina två Paris-konserter. Efter en fin förstasingel som Acid Bath och Queens of the Stone Age som gäst gjorde, levererade SOAD ett kraftfullt och elektrifierande set på omkring 1 timme och 45 minuter, i sanningen hedrande deras största hits och fick många av fansen att svettas. Vi var där, här är berättelsen.

En kraftfull återkomst efter nio års frånvaro i Europa! I nio år har fansen till System of a Down aldrig tappat hoppet om att en dag få se sitt favoritband spela live i Frankrike. Det blev till slut vid Stade de France, vid Portarna till Paris, som Serj Tankian, Daron Malakian, Shavo Odadjian och John Dolmayan valde att slå upp sina väskor i samband med deras nya europeiska turné. En första gång för denna ikon inom alternativ metal som hittills aldrig spelat på denna mytiska arena i Seine-Saint-Denis.

Den här torsdagen den 2 juli 2026, vid det första av två Paris-spelningar med det amerikanska bandet i Île-de-France-området, stod åhörarna helt redo i startblocken. Sedan 2001 och den globala succén med deras andra album, Toxicity, har fansen vuxit upp och blivit äldre. Men entusiasm och spänning över att få se detta ikoniska alternativmetall-band live i Paris är uppenbar. T-shirts med SOAD syns för övrigt i stort antal i både publiken och i moshpiten den här torsdagskvällen.

Acid Bath och Queens of the Stone Age får temperaturen att stiga

Men innan man headbanger och pogar loss till System of a Down, fick publiken på Stade de France två helt igenkännliga förband, ändå rätt så exceptionella får man säga, med inledningen Acid Bath. Relativt okänt bland de yngre, har Acid Bath nyligen reformerats när detta amerikanska sludge-kvartett lade ner karriären 1997 efter bassisten Audie Pitre omkom i en bilolycka. I år är de alltså tillbaka i rampljuset, bland annat på Hellfest, men även som förband till SOAD.

Det var inte helt lätt att börja kvällen, men Louisiana-femmanbandet kom igång riktigt bra. Efter en introduktion till den ikoniska låten "Black Sabbath" av Black Sabbath, som inleddes klockan 18:30, Acid Bath spelade fem av sina äldre spår, inklusive de mycket uppskattade "Tranquilized" och "Bleed Me an Ocean". Sångaren Dax Riggs unika röst ger oss rysningar, medan ljudbilden som blandar doom metal, blues och gotisk rock snabbt tilltalar. Det är säkert att detta amerikanska band gjort nytta av att återförenas och kliva upp på scen igen 27 år efter uppbrottet.

En annan stil, ett annat band med Queens of the Stone Age. Det amerikanska gänget ledda av den karismatiske Josh Homme stormar scenen på Stade de France klockan 19.30 för ett timslångt set som är långt ifrån felriktat, rytmiskt drivs av några av deras största hits. "Little Sister", "Go With the Flow", "Sick, Sick, Sick", men också "No One Knows", sjungna i kör av stora delar av publiken, eller "Run, Pig, Run" som bandet inte spelat live sedan 2008... vilket gav upphov till kvällens första circle pits. QOTSA har utan tvekan fascinerat såväl ögon som öron hos Stade de France-publiken – och det gör vi också!

Euforiska fans gläds åt att få se SOAD live i Paris efter nio års frånvaro

Vi står bara några minuter från System of a Down-konsertens start och publiken får temperaturen att stiga i takt med ett mäktigt hejarop. I mosh-piten klättrar en fan utklädd till "Vart är Charlie?" upp på axlarna på sin vän och leder ett enormt applåderande! Några armeniska flaggor – en blinkning till bandmedlemmarnas bakgrund – fladdrar också i vinden. Klockan 21:10 släcks ljuset äntligen och det amerikanska bandet tar steget ut på scenen till ett öronbedövande jubel.

Det är med låten "X", hämtad från albumet "Toxicity", som SOAD bestämmer sig för att inleda showen. Kepsen på huvudet och solglasögonen fastvetsade i ansiktet, Daron Malakian låter inte vänta på sig och släpper ur sig ett katarsiskt skrik. Det står snabbt klart att den månginstrumentalisten och armenisk-irska sångaren är i strålande form, likaså hans kumpaner Serj Tankian, Shavo Odadjian och John Dolmayan. SOAD gör inte ett enda uppehåll och följer upp med det tonitruvna "Prison Song" som utlöser många pogos i mosh-piten. Därefter kommer de överväldigande "Violent Pornography" och "Mr. Jack", där Serj Tankian står bakom keyboarden innan en gitarr glider upp i händerna.

Alla i svart, förutom Shavo Odadjian som den här kvällen visar upp gula knästrumpor, verkar medlemmarna i SOAD glada över att återvända till Paris efter så många år. Flera gånger fångas Serj Tankian i ett leende. Fansen är också i full extas när setet precis har börjat. I mosh-piten flyger skor och T-shirts över huvuden. I nedre läktaren står publiken fortfarande upp. Benen, fötterna och huvuden rör sig febrigt i takt med gitarriff och trumslag.

Starka hits ekar på Stade de France under denna första Paris-konsert

Atmosfären stiger ännu en nivå med "I-E-A-I-A-I-O". Publiken är kokande och vibrerar i takt med orden som framförs med stil av Serj Tankian. Därefter följer låten "Soldier Side - Intro". "Welcome to the soldier side, where there's no one here but me. People all grow up to die, there is no one here but me", sjunger Daron Malakian. Showen fortsätter med ännu ett kraftpaket, den berömda "B.Y.O.B." och dess aggressiva riff. Publiken hoppar och skrålar, medan meningar projiceras på fyra mycket smala och långa rörliga skärmar som hänger över scenen. "No Coverage, no Shelter, no Future", kan man läsa.

Fortsätter sedan trycket att ligga kvar och låtarna följer varandra i samma frenesi och samma entusiasm: Soil, Deer Dance, Radio/Video eller Bubbles med sina komplexa rytmer, det oumbärliga Hypnotize samt den oemotståndliga Needles.

Serj Tankian är inte typen som hoppar rundt eller springer fram och tillbaka över scenen. Nej. Ganska tillbakadragen föredrar SOAD:s frontfigur då och då att stänga ögonen och följa slaget med vänster arm. Dess styrka ligger i hans röst. Den här kvällen bjuder han oss på en imponerande demonstration av sin sångförmåga. Inget att klaga på! På sin sida vrider Shavo Odadjian ansiktsuttryck och små steg medan Daron Malakian verkar omöjlig att hejda och levererar en otrolig prestation. Riktiga scenmonster, de två bildar verkligen ett oslagbart par och deras energi är väldigt smittsam. I ringen thron, i moshpiten bildas flera circle pits samtidigt när en publikmedlem tar fram en rökgranat till allmän förvåning.

Kvällen svänger ännu mer in i euforin när de första tonerna av världshitet "Chop Suey!", följt av "Lonely Day", ekar. Som väntat blinkar många mobiltelefoner i arenan i Île-de-France under den här låten som inte är lika het som de tidigare, men lika njutbar.

Ställningstaganden, god samförstånd och ett gemensamt födelsedagsfirande

Kropparna verkar trötta, men kvällen är inte över än. Publiken jublar åt Lost in Hollywood, och armarna som höjs svänger höger till vänster. Bandet tar då en stund att hämta andan och passar på att njuta av ögonblicket och beundra den här människomassan i Frankrikes största stadion. Fansen klädda i Où est Charlie ? gör för övrigt comeback på axlarna av sin kumpan. Shavo Odadjian märker det och låtsas ta ett foto. System of a Down hyllas länge. Bandet verkar ha svårt att ta in det.

System of a Down, som alltid har förespråkat pacifism och gjort uppror mot krig, passar även denna kväll på att ägna en låt åt Gazas befolkning, demonstranterna i Iran och libaneserna. Bandet beslutar sedan att fortsätta med "Aerials", en av de låtar som fansen hoppades få höra på den här turnén. På den stora skärmen projiceras bilder av trapetsartister i full gång under numret.

Daron Malakian och Serj Tankian bjuder oss sedan på en mycket fin stund under låten "Roulette". Den andre till och med kysser den förste på huvudet inför en rörd publik. För trots alla år som gått känns System of a Down starkare sammanhållna än någonsin. Denna torsdag kväll har gruppen tydligt visat sin goda samhörighet och glädjen över att få spela i Europa igen.

Men det är inte slut än. SOAD har mer under pedalen och publiken med. Beviset är succélåten "Toxicity", som i år firar 25 år och gav namn åt gruppens mest kända album. Som väntat höjs telefonerna i massor och fansen kokar i mosh piten! I denna eufori låter bandet trummisens dotter kliva upp på scenen, hon fyller år. Utan att tveka låter publiken henne få en välförtjänt hyllning och sjunger i kör ett gemensamt "Happy Birthday".

Åter till musiken och det är med "Sugar" som System of a Down väljer att avsluta sitt cirka 1 timme och 45 minuter långa set på ett vackert sätt. Vi hade gärna hört mer efter så många års frånvaro. Men uppenbart glada tar de fyra medlemmarna varandras armar runt varandra innan de vinkar till publiken och kastar trumstockar och plektrar ut i mosh-piten.

Medan Stade de France de senaste veckorna har bjudit på storslagna scenografier, som den hos David Guetta, System of a Down har valt att satsa på enkelhet. Pas de décor monumental pour cette tournée, ni même d'effets pyrotechniques, men bara en gigantisk skärm i bakgrunden och de lights ultrafina. Egentligen behöver System of a Down inga artificiella pråligheter för att lysa. Deras låtar, tidlösa riffs och de kraftfulla rösterna hos Serj Tankian och Daron Malakian räcker för att få oss att sväva iväg och resa iväg. För ja, System of a Down har uppnått sitt mål: att få oss att känna hur tiden vänder tillbaka och återuppleva vår ungdom. Denna tidsålder av bekymmerslöshet som vi glatt återupptäckte denna torsdagskväll tack vare musikens rena kraft!